>Att bli ett med sitt nät

>Hur bli man ett med sitt nät?
Under många år har nätet varit en del av vardagen. Under den tidiga tiden när knäna skavde parketten i vardagsrummet och vi kröp runt i 28 och 8-hastighet så fanns inte riktigt känslan av att det kunde bli så mycket mer. 36K och senare 56K dök upp som tonårstid där sannolikheten att förstå vuxenvärlden kändes hur avlägsen som helst. Frihet och enkla vägar till direkt tillfredsställelse  i den svindlande hastighet som detta innebar fogade in mig i den värld som inte alla får uppleva. En värld som alla ungdomar idag tar förgivet när de missar sin digitala pubertet. Det har varit fantastiskt. Att jag som vuxit upp i Jämtland och Göteborg under 70- och 80-tal fått vara med om att gå från totalt analog till digital ända ut i handlederna (lustigt med tanke på ordet digital’s betydelse). Fingerspetsarna hoppas jag aldrig nå i detta men händer det så händer det.

Allt mättes i antal 1,44 Mb och det jagades billiga tiopack där den enträgne ibland kunde hitta Maxellpackar med två extra diskar i. Från Windows 3.1 till Windows 95 och hela världen passerade revy under tiden som sjösjukan satte in som om man vore satt på Stenafärjan i hård motvind till Fredrikshavn. Produktionen satte fart och snart var man där. Äntligen framme i världens största utrymme. En bråkdel av dagens digitala värld men så stor att cd-skivan med uppslagsverket snabbt kasserades till högen av cd-skivor med program som köps billigt för framtida bruk. Ett bruk som aldrig dök upp för övrigt.

CD-skivan kom och gick och det var så sent som i helgen som jag kastade ut mina gamla inspelade VHS-kassetter och plockade undan alla cd-skivor med musik på. Att kasta VHS’erna var inte svårt och att lägga undan cd-skivorna kändes ganska naturligt. Tänk att det inte var så länge sedan som jag plockade fram mina LP-skivor för lite nostalgi och upptäckte att det antingen var alldeles för tidigt eller på tok för sent som de kom fram igen. De fick för övrigt också krypa in i sitt hörne i krypvinden.

En handhållen dator med windows-gränssnitt har jag också haft. Den fick jag för snart tio år sedan och den var en fantastisk nyhet i fickan. Likt dagens smartphones slukade den batteri och och tid från mig med sitt innehåll som kanske kunde användas på något nytt sätt. Jag läste böcker på den redan då. Arn-trilogin slukade jag via en liten skärm på fem tum bara för att det gick. Konstigt ändå att jag är lika begeistrad idag över möjligheten att läsa böcker via en liten manick. Idag är det i och för sig inte själva möjligheten i sig utan hur man går till väga. Att sitta var som helst och koppla upp sig mot sitt eget bibliotek där hemma i kommunen och ladda ner en bok lika kvickt som en floppydisk tar på sig att bara snurra sitt första varv är ganska fantastisk. Att manickerna sedan är sammankopplade med varandra så att jag aldrig (jo, det gör jag ändå) behöver oroa mig över om jag har med mig det jag ska ha med mig i den manick jag har med mig.

En dator, två och sedan flera. Telefoner som är datorer och plattor som ser ut som telefoner men är mer som datorer. Tangentbord eller pekskärm med olika storlekar och så, i morgon. Vad händer då? Tittar man bakåt för att förstå framåt så är det verkligen lika svårt som tidigare att förutspå manickernas vardande. Det enda som jag kan säga är egentligen att det är vår fantasi som har försett oss med det vi har idag. Fantasin har gett oss alla de manicker som vi använder idag och det är fantasin som begränsar oss in i den verklighet vi lever i idag. Fantasin verkar ganska avgörande här, eller vad tycker du?

Framme i nuet så har jag drabbats av informations-överkonsumtion. Jag är uppkopplad hela tiden och tar del av mer och mer för varje dag som går. Jag försöker hitta nya vägar till det som är bra för just mig och inget annat. I mitt letande hittar jag nytt som är bra för mig och som behöver passas in i det jag redan hittat. Det tar ännu mer tid. Jag förutspådde för några år sedan att det mesta kommer att finnas gratis och att det är sållandet vi behöver betala för. Så är det idag när det gäller information och underhållning. Det finns hur mycket som helst av det som vi tidigare betalade för, för att få något av över huvud taget. Det finns enklare gratisversioner av allt. Musikutbud, spel och TV. Ja, verkligen tv som det ser ut idag. Jag har den variant som jag ser som gratisvarianten. Antingen är den fullspäckad med reklam eller så är den så billig att producera att den kan skvala ut till mig utan reklam. Jag vet inte vad jag tycker är bäst.

Information och kommunikation flyter in i varandra. Att enkelt föra vidare vad andra hittat på nätet är idag väldigt enkelt. ”Digital Curation” hjälper till i letandet efter det du vill hitta genom att du talar omför ”sökaren” vad du är intresserad av. Du för hjälp med sökandet och andra ser vad du hittat och för det vidare. Du blir alltså en dela av andras hjälp i sökandet och de blir din hjälp. Vi är flera som plockar saker från varandra och ibland känns det nästan som om jag känner dessa personer trots att jag aldrig träffat eller pratat med dem. Jag har ibland sett dem på bild, tror jag, och det räcker för mig. Det är intresset som för oss samman.

Vad får jag ut av det här nu då? Svårt att säga egentligen. Det blir bara mer och mer hela tiden och jag tror nog att jag skulle behöva plugga ur helt och hållet ibland. Det var länge sedan jag gjorde det på riktigt. Telefonen är alltid med och med den hela världen. Allt finns där och det lever sitt eget liv även när jag inte tittar in. Kommer jag fram till något nytt utifrån allt detta då? Nej, det gör jag inte. Jag kommer tillbaka till de tre värdena för information som jag hade när jag gick in i detta. Jag lämnar det mesta bakom mig ganska snabbt för att utforska det som ligger strax framför nosen. Hur kan det bli? Hur kan man göra med det? Vem kan göra det? Kan det bidra till att…? Jag läser sällan färdigt en artikel innan tanken far iväg med mig. Dåligt? Nej, det är bra. Jag tittar inte på en hel film utan att snöa bort i att fundera över hur verkligheten fungerar. Jag läser inte en bok, för skojs skull eller inte, utan att hitta femtielva nya eller omarbetade idéer för hur det skulle kunna vara eller bli. Jag skriver knappt klart en egen artikel eller ett blogginlägg längre innan jag vill börja på nästa.

Information overload? Nej, tydligen ”överkonsumtion” enligt Clay A. Johnson som beskriver detta i en bok som jag inte läst utan bara ”kurerat” på min Scoop.it-sida och som jag hittat via ”Curation & the Future of Publishing” via samma webplats. Kommer jag att vilja betala för hjälpen att sålla i allt framöver? Ja, jag tror faktiskt det. Att prenumerera på specifik information som andra letar upp åt mig för en abonnemangskostnad vore inte så dumt. Man ”kommer in” en gång per år och svarar på lite frågor om hur livet leker just nu och vad som är kul och så får man stöd i att hitta just detta. Låter bra va? Hur blir man då ett med sitt nät?

Fantasi, intresse och nyfikenhet. 

Lämna ett svar