>Lärandets stretchadhet

>Lärandets stretchadhet
Under morgonen (14/4) läste jag om ”Lärandets stretchadhet”, skrivet av Tomas Kroksmark där han tar upp erfarenheter från införandet av ”En till en” i skolans värld. Vi tas med till skolor i USA samt en kommun i Sverige som infört en dator till varje elev och som nu utvärderat detta sätt att tänka och arbeta.

Internets roll
Kroksmark beskriver också internets roll i tanken kring att använda datorer i skolan och främst hur internets roll förändrats från 1.0 till 2.0. I stora drag kan man säga att internet har gått från att varje sida är en ensamstående källa till information till att internet nu är en helhet, ett nät där användarna inte bara är informationshämtare utan också bidrar själva till att utveckla och driva internet framåt.

Många intressanta frågor tas upp och vikten av dem görs tydlig genom att Kroksmark exemplifierar användaren med att varannan fyraåring idag är internetanvändare. Internets möjlighet att påverka och användarens möjlighet att påverka genomsyrar Kroksmarks studie. Webben är idag en blandning och sammanflätning av tjänster och information som i mångt och mycketmöjliggör samarbete på ett sätt som tidigare inte varit möjligt.

Studier av ”En till en”
Studier från USA visar på att införandet av ”en till en” varit mycket lyckat och att elevernas kunskaper ökat tack vare den nya tekniken eller att inlärningen har underlättats. Motivationen har ökat och kommunikationen mellan eleverna samt mellan elev och lärare har ökat och detta är bara några av de fördelar som dessa studier visar.  Till detta läggs att barn tycker om att utmanas och att få möjlighet att själva vara aktiva i konstruktionen av nu kunskap på ett spännande sätt.

Vad som är mer intressant i Kroksmarks studie är resultatet från kommunen i Sverige som infört ”En till en”. I Falkenbergs kommun kunde man se ett ökat meritvärde efter införandet av datorer till eleverna men efter ytterligare ett par år så dök meritvärdet markant. vad hände där?

Personligen tror jag att detta är ett tydligt utslag av att lärarna inte hänger med i utvecklingen. Lärarna har sannolikt inte fortbildats i den utsträckning som krävs för att verksamheten i skolan ska utvecklas i takt med det nya redskapets potential. Jag tror att eleverna faller tillbaka i sitt gamla sätt att arbeta om de inte får nya utmaningar och själva blir en större del i hur målen ska nås. Individualiseringen och anpassningen till varje individ blir så mycket viktigare när det inte i första hand är innötning av faktakunskaper som står på menyn.  Faller de tillbaka igen och nu med en ny distraktion i sin hand så förstår jag att meritvärdet kan sjunka dramatiskt.

Kroksmark beskriver fem olika områden där den nya tekniken kan förändra arbetet för skolan och läraren och som måste beaktas om ny teknik ska hamna hos alla elever i en skola.

Sättet att planera
Här ser Kroksmark hur fokus förskjuts från att planera för undervisning till att planera för lärande. Så långt låter det inte som om vi ska stöta på problem men när han också ser att läraren kommer att vara mindre aktiv i klassrummet så tror jag att många lärare blir rädda för att de kanske inte gör det de borde. Att eleverna skulle vara de som är mest aktiva under ett lektionspass tror jag att många lärare är skrämmande. Har läraren kontroll över en sådan situation? Instruktionerna måste bli mycket tydligare till eleverna och det ställs nu större krav på läraren att göra ett förarbete som eleven sedan kan hålla sig till eller förhålla sig till under arbetets gång. Att läraren inte längre under arbetet är den tydlige ledaren kanske känns främmande för många lärare? Eleven måste nu redan från start vara på det klara med vad eleven ska jobba med och varför. Att motivera och tydliggöra samband mellan skolan och världen den befinner sig i blir kanske viktigare än tidigare. Mål och mening måste vara tydligt för eleven när den startar upp sitt arbete.

Ett annat problem som lyfts är att den nya tekniken just kan bli en distraktion som gör det svårt för eleven att hålla fokus på arbetsuppgiften och vad det faktiskt är som ska göras för att nå målen i t.ex. ett ämne. Kroksmark återkommer till detta att det kanske finns mer att hämta av intresse som egentligen hade varit intressantare att jobba med och kanske till och med viktigare men som inte har med ämnets mål att göra. Lärarens roll blir då att hjälpa eleven att hålla fokus på uppgiften mer tydligt än tidigare.

Undervisningsmetoderna
De lärare som intervjuats i studien säger bl.a. att de aldrig känt sig så handfallna som när de börjat använda ny teknik i undervisningen. Metoderna de jobbat med tidigare fungerar inte längre och några nya finns inte att tillgå. datorerna har lett till att eleverna jobbar mer enskilt med sina uppgifter och att de  dessutom jobbar med sitt eget material, på sitt eget sätt och kommer fram till ett resultat via en väg som inte går att förutse för läraren. Hur ska man då som lärare kunna stötta under tiden om man inte vet var eleven befinner sig i sin lärandeprocess?

Här beskriver Kroksmark hur lärarna får bli handledare som får tackla elevernas problem på ”volley” via intuitiv erfarenhet och med hjälp av beprövad skicklighet. Detta är inget som alla lärare har, bara så där. Erfarenhet och beprövad skicklighet kommer bara efter en tid med arbete i den verksamhet som läraren jobbar i.

Här ser jag att det är oerhört viktigt att alla lärare ganska snabbt fortbildas i tänkandet och användandet kring nya verktyg i samband med kunskaper om den nya tekniken. Läraren måste känna till verktygen och funderat över hur de kan användas. Läraren måste inte vara proffs på själva verktyget utan ha en förståelse för användningsområden och vilka vinster som kan vinnas om man använder rätt verktyg vid rätt tillfälle.

Något som jag upplever som positivt är att Kroksmark ser en ökning av skolarbeten som utgår från elevens egna frågor inom de olika ämnena istället som idag där läraren ofta ställer alla frågorna och eleverna pliktskyldigt svarar enstämmigt.

Lärare i studien pekar också på hur viktigt det är att hitta nya metoder för att förstå hur elever faktiskt lär sig och inte fokusera så mycket på vad de ska lära sig. Det kommer säkert att bli jobbigt för alla lärare som går in i ett nytt sätt att arbeta med nya verktyg. Lärarna måste sannolikt ställa om sitt fokus på vad som är kärnan i en lärares faktiska arbete.

Vidare beskrivs också hur eleverna mer och mer börjar samarbeta tack vare den nya tekniken. Det som först sågs som en inåtvänd, enskild och sluten arbetsmetod har också visat sig vara en grogrund för ett nytt samarbete elever emellan. Tack vare prylen, webben så har eleverna plötsligt börjat stötta varandra genom att tipsa om hur de själva gjort eller klarat av en uppgift. De hittar länkar till varandra och stöttar i tekniska frågor utan att någon vuxen ”tvingat” dem eller att det på något sätt ingått i ”skoluppgiften”. Många blyga eller fåordiga elever har plötsligt hittat ett forum att uttrycka sig i och kan där visa på sina färdigheter men också att de får möjligheten att känna sig som bidragare och delaktiga på ett sätt som de kanske inte tidigare känt.

Strategier för lärande
Kroksmark beskriver hur lärarens roll är att skapa förutsättningar för lärande – att verka så att alla elever utvecklar motivation för något som den enskilde eleven inte omedelbart ser vare sig glädjen eller lyckan i.

Det är med andra ord viktigast att en lärare är duktig på att motivera varför något ska göras och inte så mycket att läraren måste ha alla faktasvar i ämnet.  Kroksmark fortsätter med att konstatera att lärare generellt inte har någon strategi för hur detta ska ske, de har inga teorier som de kan hänvisa till när de utövar sitt yrke och de vet inte varför eller hur en elev tar till sig något eller vet varför just ett speciellt tillvägagångssätt är bättre för en elev.

Ruben Puentedura beskriver fyra olika stadier eller nivåer där strategier för lärande i samband med ”En till en” går från en basnivå där den nya tekniken bara ersätter ett gammalt verktyg.

Stegen är bra formulerade och passar väl in i mitt tänkande om hur vi bör utvecklas tillsammans med den nya tekniken.

Steg 1: Ersättande: Datorn är inte nödvändig för att lära utan kan fungera som ersättning till t.ex. en penna.

Lärandet fungerar alldeles utmärkt utan dator och ofta kan jag uppleva att många lärare tänker just så här, att datorn bara ska ersätta pennan men att det är onödigt och dyrt till ingen nytta.

Steg 2: Effektivisering: Datorn förenklar och och förbättrar det man tidigare gjort utan dator.

Vi gör fortfarande samma saker som vi gjorde tidigare men nu lite snabbare eller mer av samma sak. Jag tror att exemplet Falkenberg kanske stannade på nivå två i och med införandet av datorer till eleverna i kommunen. Både lärare och elever kunde göra mer av samma sak men det skedde egentligen ingen utveckling i lärandet. Under det andra året efter införandet så sjönk meritvärdet i kommunens skolor och kanske berodde detta på att just inget nytt tillfördes.

Steg 3: Modifiering: Både lärare och elever börjar göra om uppgifternas uppbyggnad och genomförandet är nu ett annat.

Det är först här på steg 3 som något nytt tillförs i lärandet och en vinst kan ses med att använda datorer i undervisningen. Kommer inte skolan upp till nivå tre så är det ingen större vits med att införa ”En till en”. Det är av största vikt att både lärare och i förlängningen eleverna ser möjligheterna och potentialen med det nya verktyget så snabbt som möjligt. De måste förstå att de inte bara kan göra tidsvinster utan också arbeta på ett helt nytt sätt som ger resultat som aldrig tidigare uppnåtts.

Steg 4: Omdefiniering: Lärarna ger nu eleverna helt andra uppgifter än tidigare. De är inte de gamla uppgifterna, inte de gamla på ett nytt sätt utan helt nya uppgifter.

Jag beskrev til viss del detta redan på steg tre men nu har man börjat använda datorn på ett sätt som man inte kände till när man började använda den. Datorn har nu blivit en förutsättning för att arbetet ska kunna göras och uppgifterna leder också till något som vi tidigare inte kunde förutse att vi kunde producera eller komma fram till.

Till viss del är tanken att gränsen mellan det fysiska och det virtuella suddas ut och sådant som bara finns i datorn också kan förstås och beskrivas som något i den fysiska världen. Kroksmark beskriver datorn som pianot för pianisten som inte är fokuserad på tangenterna utan på musiken. Han är där, i musiken medan den flödar ur pianot. Likaså kan en datoranvändare på nivå 4 leva sig in i och vara närvarande i det oändliga kunskapsfält som finns i cyberrymden.

Jag tror att jag förstår vad Kroksmark menar med detta men det är allt lite flummigt. Tanken om att internet är något mer än bara en källa till information skriver jag dock också under på. Avstånd försvinner och användaren är numera väldigt sällan bara mottagare av information utan en del av flödet på nätet.

Nuet, dået och sedan
Ett problem som Kroksmark ser i studien är att datoranvändandet tenderar att titta väldigt mycket på nuet och framåt i tiden. Tidigare har människan tittat på en företeelse utifrån vad som hänt tidigare i historien. Lärare som Kroksmark pratat med känner att detta kan leda till att skolan, läraren tappar förankringen i de gamla idéhistorierna som ligger till grund för de olika ämnena. För att förstå varför något händer har vi alltid tittat bakåt på tidigare händelser för att förstå det nya men kanske är det så att vi missat det nu?

När det gäller den nya tekniken så ser jag en viss tendens att vi strävar efter att finna den ultimata prylen som ska göra allt annat onödigt och daterat. Vi vill ha den snabbaste datorn som kan allt och som ska kunna fungera som ett hjärta i hemmet eller i verksamheten. Sannolikt är inte detta skifte i teknik inte konstigare än de tidigare skiften som skett. Kanske är det inte konstigare att ha en dator och en skrivplatta idag än att ha en ateljé med en målarduk i men på promenad så har man ett skissblock?

Kunskapsbegreppet
Har kunskapsbegreppet ändrats? Medför införandet av datorer att vi ser på kunskap på ett nytt sätt? Kroksmark frågar sig om vi tidigare har varit fokuserade på att kunskapen ska vara mätbar på ett enkelt och tydligt sätt där kunskapskvalité handlar om fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet i en stigande skala utmed dessa fyra ”F”.

Lärarna i studien såg införandet av datorer som ett problem på så sätt att de inte längre kunde använda sig av det gamla tänkandet kring kunskap. Det fanns ingen diskussion bland lärarna om vad kunskap faktiskt var utan det enkelt mätbara blev norm för vad som eftersträvades. Datorerna ses också som en möjlighet att komma vidare och ta kunskapen till en ny nivå men att detta inte fanns nedtecknat i den nya läroplanen. Alla möjligheter med det nya verktyget gör nu att eleverna kan nå nya domäner och se nya saker utanför det som finns nedskrivet att de ska kunna.

Kanske är det så att vi idag redan kan erbjuda mer än vad som efterfrågas i våra styrdokument och att vi inte riktigt vet hur vi ska handskas med detta nya. Lärarna pekar på att eleverna gör saker som inte alls har med kursplanen att göra men att det samtidigt är bra, nya och framåtsyftande aktiviteter eller resultat de kommer med. Hur handskas man med detta? Eleverna tycker att det är utmanande och spännande att utforska det nya men ska vi då stoppa dem om det inte står i läroplanen att de ska jobba så?

Teser, antiteser och internet
Synteser uppstår ur motsatser, skriver Kroksmark och pekar på att skolan inte uppmuntrar oliktänkande. Problemet med den nya tekniken i förhållande till läroplaner är att internet är så mycket mer än bara en sanning och ett rätt. Internet är en fantastisk grogrund för synteser eftersom det finns så mycket av det mesta där. Teserna smäller samman med antiteserna men i skolans värld så blir det ett problem. Det kritiska tänkandet blir lidande.

Det känns som om det Kroksmark beskriver är det som Puentedura betecknar som steg ett och två i sin utvecklingstrappa där skolan står väldigt mycket för just detta. I bästa fall gör skolan en effektivisering av det den tidigare gjort och det gamla tänkandet flyttas över till den nya världen. Det kritiska tänkandet har inte alltid premierats enligt min erfarenhet och det är sannolikt så att den skola som lyfter fram detta också lyckas bäst i den nya världen. Det är just det kritiska tänkandet som för kunskapen framåt och som kan lyfta oss mot nivå tre och fyra i Puenteduratrappan.

Vidare beskriver Kroksmark hur ett enda sökande i t.ex. Google ger eleven möjligheten att utveckla en rad färdigheter i och med att sökresultatet visar på en sådan diversefierad bild av vår värld. Eleven lär sig att,

  • kritiskt granska
  • tänka efter
  • sortera och avgränsa
  • formulera en precis fråga
  • pendla mellan del och helhet
  • jämföra
  • se komplexa sammanhang
  • bidra med något eget
  • syntetisera
  • formulera sig i skrift
och alla dessa färdigheter pekar mot ett väldigt högt betyg enligt min åsikt. 
Platsen – rummet – tiden
När den nya tekniken fyller våra liv så gör den också något med vår fysiska verklighet i det avseendet att vi inte längre behöver befinna oss i samma rum längre. Varken tiden eller platsen har samma status som tidigare och vi kan nu omdefiniera vad som är närvaro. Frågan är om skolans styrdokument låter oss göra det? 
Kroksmark beskriver hur en förskjutning av den fysiska platsens betydelse i lärarens yrkesroll har skett. Enligt traditionen så vet vi alla vad en skola är och det har sett väldigt lika ut under en väldigt lång tid. Denna bild är väldigt svår att utmana trots att den är så begränsande för oss i det som kan komma att bli en av de större omvälvningarna i skolans historia. Kroksmark beskriver också hur skolan är en plats där man lär sig saker och dessa skolsaker sköter man i skolan, punkt slut. Istället vill hans e att skolan är den plats där man är vid lärande. Alltså att alla fysiska platser som gynnar lärande kan vara skola. Skola kan vara hemma, på bussen eller i skogen och rummet vi befinner oss i är istället internet.
När är rummet?
Frågor att ställa nu är t.ex. hur lång ifrån varandra kan vi sitta för att få kalla det lektion? Måste lärare och elev se varandra i samma fysiska rum för att en lektion ska kallas lärarledd? Hur långt från en fysisk skolbyggnad får vi befinna oss för att få kalla vår verksamhet för skola? Vilket är rummet? När är det rummet? 
Vi kan idag prata med människor på andra sidan jorden på andra språk och ha ett utbyta med dem som aldrig tidigare kunnat genomföras. Vi kan idag jobba på platser och tider då det passar bäst, när vi är som mest aktiva, kreativa och inspirerande. Vi kan idag komma med idéer och bestrida dem i ensam färd, på väg mellan de fysiska rummen eller tillsammans i ett och samma rum fast från olika kontinenter. Vi kan göra sådant som inte fanns i våra medvetanden för tio år sedan och det vore fånigt att tro att vi nu har kommit till slutstationen för vad människan är kapabel till att göra. Vi kan men frågan är om vi får?
Slutsatser
Den didaktiska stretchadheten utgår från den analoga världen och sträcker sig in i den digitala. Från dået och eftertanken till nuet och möjligheterna. Från erfarenheter till utopier som inte alltid fungerar i verkligheten. Kroksmark ser att lärare tar med sig sina erfarenheter in i den nya digitala världen och gör saker som inte alls fungerar. Detta hänvisar Kroksmark till att det inte finns några teorier om det nya ännu. ”En till en” ställer nya krav på de teorier som sedan tidigare styrt skolan och kanske är det så att vi måste fråga oss vad skolan ska vara till för i framtiden. Vad är värt att lära sig? Vad behöver vi veta när vi går in i en högteknologisk värld och hur ska det läras ut?
Internet och dess användande har fört med sig nya sätt att arbeta och det på ett mycket mer individualiserat sätt. Den individanpassning vi talat om tidigare är inte i närheten av vad vi nu kan åstadkomma. Kanske var vi inte riktigt beredda på hur individuell varje människas världsbild nu kan bli eller är på grund av, eller tack vare, internet. Näst intill en oändlig variation i olikheter finns idag tillgänglig med ett musklick och läraren har inte en susning om vad den ska göra med allt detta. Läraren måste lära om både i handlande och tänkande. 
Lärarens roll kommer att vara en helt annan än idag och den som fortsätter med att envist dela med sig av sina faktakunskaper kommer snart att kännas lika intressant som en tre år gammal mobiltelefon. Detta är nog oerhört skrämmande för en del lärare medan andra känner att det är ett oöverstigligt berg av nya metoder, begrepp, kunskaper och kompetenser. Samtidigt så hoppas jag att det finns ett gäng som ser detta som en fantastisk utmaning och en motivation till att fortsätta utvecklas och utveckla. 

Som avslutning ser också Kroksmark att vi kommer allt mer bort från, det som ofta diskuteras i skolan, att det är familjeförhållanden eller den sociala bakgrunden som styr elevens möjligheter. Den nya tekniken ger varje individ ett verktyg som kan anpassas direkt till denne och utgå från just den personens erfarenheter där den personliga utvecklingen står i fokus. Eftersom alla människor är olika så har ett verktyg där alla olikheter ryms en självklar plats i det som vi framöver kommer att kalla skola tycker jag.

Vad tror du?

Lämna ett svar